Humatus Kuriosa: När 1,9 miljarder euro inte fanns

Den fascinerande berättelsen bakom Wirecard.

Det är historien om ett bolag som började i internets mer mörkare hörn, blev en europeisk fintech-stjärna, tog plats i Tysklands finaste börsindex – och föll när 1,9 miljarder euro i påstådda bankmedel inte gick att bekräfta.

Det låter nästan som en roman. Tyvärr var det en årsredovisning.

Wirecard var länge ett av Europas mest uppmärksammade teknikbolag. Huvudkontoret låg inte i Berlin eller Frankfurt, utan i Aschheim, en ganska anonym förort utanför München. Därifrån växte bolaget till en symbol för något större, att även Tyskland, med sin ingenjörskultur och sina industrijättar, kunde skapa en modern digital betalningskoncern.

Men Wirecards ursprung var inte särskilt blankpolerat. Bolaget började med att hantera betalningar för branscher som många traditionella banker gärna undvek, bland annat online gambling och vuxenunderhållning. Det är en av de där detaljerna som gör historien svår att glömma. Ett bolag med rötter i internets bakrum, skulle några år senare beskrivas som Tysklands digitala framtidshopp!

Under 2010-talet växte berättelsen. Wirecard talade om globala betalflöden, asiatiska marknader, avancerad teknik och snabb expansion. Aktiemarknaden tyckte om vad den hörde. Investerare lockades av tillväxten. Bolaget verkade befinna sig exakt där alla ville vara, mitt i övergången från kontanter till digitala betalningar.

Sedan kom den symboliska triumfen.

2018 tog Wirecard plats i DAX, det tyska börsindexet för landets främsta noterade bolag. De ersatte Commerzbank, en traditionell bank med rötter i den gamla ekonomin. Det var nästan en för bra historia, den nya fintech-världen klev in och den gamla banken fick kliva ut.

Och kanske var det just där och då historien blev riktigt farlig?

För när ett bolag inte längre bara är ett bolag, utan en symbol, blir det svårare att ifrågasätta det. Den som ställer enkla kontrollfrågor kan plötsligt uppfattas som bakåtsträvare, pessimist eller besvärlig. I Wirecards fall fanns det dessutom kritiker. Financial Times publicerade under flera år granskningar om oklarheter i bolaget. Blankare och visselblåsare pekade också på misstänkta mönster.

Men länge var det kritikerna som hamnade i motvind.

2019 förbjöd den tyska finansinspektionen BaFin under en period blankning av Wirecard-aktien. Myndigheten gjorde även en polisanmälan kopplad till Financial Times-journalister som rapporterat om misstänkta oegentligheter. I efterhand är det en av de mest fascinerande vändningarna i hela affären. De som ställde obekväma frågor behandlades som ett hot mot marknaden. Det var få som såg att kejsaren var naken…

Juni 2020

Wirecards revisor skulle skriva under årsredovisningen för 2019. Men en post på 1,9 miljarder euro gick inte att få verifierad. Det motsvarade ungefär en fjärdedel av balansräkningen. Den 18 juni meddelades att årsredovisningen inte kunde publiceras som planerat. Den 22 juni uppgav Wirecard att de 1,9 miljarderna sannolikt aldrig hade existerat.

Det är svårt att tänka sig en mer grundläggande fråga i redovisningen: “Finns pengarna?”. Det är inte frågan om en goodwillpost är rimligt värderad. Inte heller hur intäkter ska periodiseras. Inte ens om det finns osäkerhet i värdet av ett pågående projekt.

Utan bara: “Finns pengarna?”

Och svaret tycktes vara “Nej!”.

Nu blir Wirecard mer än en finansskandal. Det blir en fabel om vår tids ekonomi. Bolaget hade presentationer, investerare, pressklipp, börsvärde, indexplats och framtidsvision. Men när den mest basala frågan ställdes – om pengarna faktiskt finns – föll berättelsen samman.

Kort därefter ansökte Wirecard om rekonstruktion. Vd Markus Braun avgick och greps. Operativa chefen Jan Marsalek försvann och blev senare internationellt efterlyst. Det som börjat som en berättelse om tysk fintech slutade med advokater, åklagare, politiska utfrågningar och frågor om hur så många kunde missa så mycket under så lång tid.

Vad kan vi lära av detta?

Den mest intressanta lärdomen är åtminstone att även mycket avancerade bolag till slut vilar på enkla och basala frågor.

Finns tillgången? Är fordran verklig och rätt värderad? Vem är motparten? Går bankmedlen att bekräfta? Speglas verkligheten?

Det är också därför professionell skepticism inte är cynism. Det är en form av yrkesmässig omsorg. Omsorg om kunden, ägaren, långivaren, köparen, styrelsen eller nästa person som ska fatta beslut på grundval av siffrorna.

De flesta ekonomiska haverier börjar inte med att någon säger: “Nu ska vi göra något fel.” Ofta börjar de med något betydligt mänskligare. En prognos som är lite för optimistisk. En förklaring som accepteras en gång för mycket. En komplex struktur som ingen riktigt orkar reda ut. En framgångshistoria som blir så lockande att kontrollfrågorna känns nästan ohövliga.

Wirecard påminner om motsatsen, att de enkla frågorna ibland är de viktigaste!